Ett utvalt parti förtalas, stigmatiseras och utpekas som ondskan själv (bara för att partiet vill föra en europa-anpassad invandringspolitik, men det är en annan femma). Folk röstar gärna på Sverigedemokraterna, men drar sig för att förknippas med partiet av rädsla för repressalier från alltifrån fackföreningar till gangsters som utövar hot och våld. Detta blandas med en allmän bekvämlighet att låta någon annan göra jobbet åt en, och att låta någon annan ta ev. smällar för de egna åsikternas skull.
Riskbedömningen är ofta inte rationell. 4000 personer dör eller skadas svårt i trafiken varje år. Av dessa är ca 200-300 SD-sympatisörer (rimligen, om SD får mellan 5 och 7.5% i valet). Under 20 år har faktiskt ingen sverigedemokratiskt aktiv dödats eller skadats svårt p.g.a. sitt politiska uppdrag. Men vilket är folk rädda för, att dödas/skadas i trafiken eller att råka illa ut p.g.a. ett politiskt engagemang? Detta resonemang skall inte förväxlas med en förringning av allvaret i hotbilden mot SD-politiker. Det är ett allvarligt problem, men för den skull ska man ju inte förlora förmågan att se proportioner. Med ett politiskt engagemang kan man aktivt bidra till en bättre framtid, och slippa dö på ålderns höst med armarna i kors, de sista tankarna kretsande kring vad man egentligen gjorde av sitt liv.
På så vis uppstår en situation där det går väldigt många väljare på varje engagerad politiker. Eftersom det stora antalet politiker är verksamma inom kommunpolitiken, är det där problemet märks, medan landstings- och riksdagspolitiken inte heller för SD’s del lär löpa någon risk vad gäller kandidatbrist.
SÄPO-rapporten om tillståndet i den svenska demokratin från våren 2008 listar 5 avgörande problem, varav 1 är överrepresentationen i hot och våld mot aktiva sverigedemokrater. Trots problemets offentliggörande från högsta ort för 2 år sedan, har absolut ingenting gjorts för att stävja den vänsterextrema hotbilden mot SD-politiker. Tvärtom uppmuntras hotbilden genom den utbredda och grova hetsen mot partiet, t.o.m. från statsministern själv. Detta skapar rädsla för politiskt engagemang, vare sig rädslan är rationell eller inte. Har vi sett det förr? Ja absolut, men inte just i Sverige under modern tid. De mekanismer som skapar svårigheter för Sverigedemokraterna att hitta kommunala kandidater, är egentligen i första hand ett problem för demokratin som sådan, i andra hand ett problem för själva partiet.
Artikeln i SvD beskriver till stor del läget på ett bra sätt, men det finns en del att tillägga. För det första så har Sverigedemokraterna åtminstone nöjaktigt starka kommunavdelningar i ett stort antal kommuner, icke sällan 2-siffriga antal kandidater. Tendensen är att det finns tillräckligt med SD-politiker i stora och medelstora kommuner, särskilt i de som ligger söderöver i landet. I Skåne finns nöjaktigt starka kommunavdelningar i uppskattningsvis 90% av kommunerna.
SvD nämner möjligheten att skriva till extra namn ända fram till själva valdagen, men vikten av detta måste betonas. Sverigedemokraterna har, genom att hålla valsedlarna öppna in i det sista, gjort allt det kan för att komma till rätta med kandidatbristen. Vem som helst fattar att inte ens Sverigedemokraterna har någon trollstav som kan fixa fram folk ute i kommunerna, om de absolut inte finns.
Men alla som röstar på SD i kommunvalen kan alltså skriva till namn (inkl. identifiering som t.ex. personnummer eller gatuadress), som sedan kan tillsätta platser för Sverigedemokraterna kommunalt under de närmaste 4 åren, om behovet skulle uppstå. Finns t.ex. 5 namn på SD-valsedeln, så blir det tillskrivna namnet i praktiken nr 6 i ordningen, och hamnar antagligen i den viktiga namnreserven. Finns inga SD-kandidater alls och SD ändå vinner mandat kommunalt, ja då blir förstås något av de tillskrivna namnen aktuellt för att tillsätta mandatet.
Det stämmer helt klart att Sverigedemokraterna i dagsläget har de största problemen med att hitta kandidater kommunalt, men partiet är inte ensamt. Även andra partier saknar kandidater kommunalt, och med tanke på deras minskande medlemsantal så kan deras kandidatproblem förväntas öka i framtida val, medan SD’s kan förväntas minska p.g.a. att partiet som ett av få i dagsläget har en trend med stigande medlemsantal. Enligt Valmyndighetens hemsida saknar partierna kandidater i följande antal kommuner:
M: 8
FP: 8
KD: 15
V: 21
MP: 21
SD: 56
C och S har minst 1 kandidat i samtliga svenska kommuner. Att Sveriges största parti Moderaterna saknar kandidater i 8 kommuner kan synas anmärkningsvärt. Andra partier i nuläget utanför riksdagen som t.ex. Piratpartiet och Feministiskt initiativ, ställer bara upp kommunalt i ett fåtal kommuner. Eftersom båda partierna har reell chans att passera 1%-spärren i det här valet, kan en märklig situation uppstå i kommande val för deras del, eftersom valmyndigheten då blir skyldiga att lägga ut blanka valsedlar för partierna i alla 3 valen fr.o.m. valet 2014. De skulle alltså få kommunvalsedlar utlagda i samtliga kommuner fastän de bara kan förväntas kandidera kommunalt i en handfull.
Till statistiken tillkommer det faktum att Sverigedemokraternas läge vad gäller kommunala kandidater kan förbättras genom tillskrivna namn. Riksdagspartierna använder däremot i allmänhet låsta valsedlar i samtliga val.
Mittenradikalen 